Du

Känns konstigt att tänka på dig. Du som jag spenderade år med. Vi växte upp ihop och har så många minnen tillsammans. Men idag så är du en främling. Vi hörs ibland på sms men det känns inte som att jag pratar med den som jag växte upp med. Vi är inte desamma längre. Tänk att vi brukade vara bästa en gång i tiden. Jag har nog fortfarande kvar halsbanden vi delade när vi var små. Jag kan inte låta bli att avundas att du umgås med andra nu. Att jag inte är en del av ditt liv längre. Du frågar aldrig mig om vi ska ses.
Alla stunder, alla minnen, moppeturer, bilturer, pratstunder, alla de gånger vi hittade på bus och knasiga saker.

Minnena bleknar med tiden I guess. Kanske blir det något som man bara kan luta sig tillbaka och minnas utan att egentligen bry sig om att det brukade betyda något...