Det där med födelsedagar

Vad är det med födelsedagar egentligen? Usch fy fan, stå i centrum, ta emot paket, ta emot gratulationer och le och se glad ut. Missförstå mig rätt, jag är alltid glad, jag är tacksam. Men jag har jämt ångest när jag fyller år. Snälla folket, köp inga dyra presenter till mig! För jag kan inte köpa dyra presenter till er. Det är tanken som räknas!! OKEJ? bra då är vi överens! Tack på förhand!


Idag slog det mig dessutom när jag satt och funderade över vilka jag ska bjuda på festen när jag fyller år, att jag tappat otroligt mycket vänner genom åren. Som exempelvis folk från gymnasiet, jag har knappt kontakt med någon från gymnasiet längre, än mindre från högstadiet. Jag tappade även mycket vänner när jag flyttade hit, på grund av avståndet. Förståeligt, men ändå tråkigt. Jag har ju Leos vänner också, men vart har mina vänner tagit vägen? Förr i världen ansåg jag mig själv som en person med väldigt mycket vänner, ytliga som riktigt djupa. Men nu känns det som att jag knappt har någon kvar, och det är skit tråkigt.


Ja man trampar väll in på olika vägar i livet, och man kan inte alltid matcha sina liv med andras. Men det känns samtidigt trist att det knappt är någon som hör av sig längre. Vad händer i era liv? Jag vill gärna veta! Jag bryr mig ju om er, jag saknar er så det gör ont. Jag saknar alla knäppa saker vi gjort och upplevt. Jag saknar minnena jag har utav er. Ibland ser jag på kort (sådär otroligt sentimentalt) och jag skrattar för mig själv. Vilka idéer vi kunde ha.


I guess god memories dies hard..

och det är nu det är tänkt att jag ska slänga ihop ett bildkollage med gamla sentimentala bilder på allt sjukt vi gjort genom livet. Men det finns helt enkelt för mycket bilder, för mycket känslor och alldeles för lite tid för att göra ett sånt bildpussel rättvisa! Så jag nöjer mig med minnena.