minnen

Hitta dessa bilder från när jag och Wikström var på power meet för tre år sen. Vilka minnen.

Saknar såna här bekymmersfria tider. Vi var så glada, så fria. Vi levde för stunden, utan tanke på framtid eller måsten.

Vi lekte runt, träffade människor, njöt av livet.

Konstigt att man inte känner samma sak längre. Man känner sig så gammal. Full av ansvar och måsten. Man förväntas vara mogen, ansvarstagande och vuxen. Men jag känner mig inte vuxen. Jag känner mig som ett missförstått barn som fått växa upp alldeles för fort. Snart är jag 22. Men jag känner mig som 17. Jag känner mig stressad av livet. Vill inte släppa taget om ungdomen ännu. Nu ska man jobba, man ska försörja och man ska planera framtiden. Vad hände med att leva i nuet, som jag alltid brukade göra?

Vad hände med oss som alltid skulle vara tillsammans? Det gamla gänget, det nya gänget? 

Vi som aldrig skulle bli vuxna?

Är det bara jag som inte växt upp ännu?