Tänker tillbaka...

Jag tänker ofta på hur saker och ting var när man var liten. Världen var en sådan annorlunda plats. Allt var spännande, ens största bekymmer var vem man skulle vara med efter skolan eller hur man skulle hinna göra läxan och vara med kompisen samtidigt. Jag kommer ihåg hur jag och Steffie tyckte att vintern var det bästa som fanns, för vi bruka leka i hennes trädgård när det blivit mörkt. Bilar och folk som gick förbi var skurkar som vi skulle spionera på och vi bruka leka detektiver på kullen eller åkern bredvid hennes hus.
Livet var annorlunda på den tiden. Man tänkte inte så mycket.

Jag inser att jag haft en väldigt fri uppväxt när jag var mindre. Jag levde i en väldigt skyddad värld. Jag och Steffie hade varandra, vi var jämt. Vi var oftast hemma hos henne, antingen lekte vi i hennes källare eller satt vid varsin dator och skrev berättelser. Det känns som en helt annan livstid.

Sedan började vi gymnasiet, och jag valde att ta avstånd från vårt skyddade liv och undersöka verkligheten och vad som fanns omkring. Jag ville lära känna nya människor och plötsligt blev skolan mer krävande än vad vi tidigare varit med om. Vi växte upp, och plötsligt försvann lekarna i trädgården, lekarna i källaren eller de långa stunderna vi skrev och diskuterade olika berättelser.
Vår 10åriga "bästisskap" försvann. Och vi har inte haft kontakt sen 2008 i princip. Jag har gjort flera försök att umgås, men vi har helt enkelt växt ifrån varandra och kanske är det bra.
Känns tråkigt att det vi hade nu bara tillhör vår uppväxt. Verkligheten är grym och jag har sett en del och varit med om en del som jag önskar att jag sluppit. Saker jag inte tänker skriva om i bloggen.
Men ibland önskar jag iallafall att man kunde gå tillbaka till den där lilla skyddade bubblan som jag och Steffie levde i från mellanstadiet till högstadiet. Min uppväxt var faktiskt väldigt bra, jag fick chansen att utvecklas i egen takt, jag har aldrig blivit mobbad även om jag inte sminkade mig och liknande på högstadiet. Jag har alltid varit lite annorlunda (utan att försöka låta speciell). Jag brydde mig inte om hur jag klädde mig, jag sminkade mig inte, jag var definitivt inte rädd för att vara mig själv. Även om jag förändrats ordentligt utseendemässigt och mognat som person sen den tiden så tycker jag ändå att jag klarat mig undan grupptryck och liknande väldigt bra. Det är ingen som tvingat mig att vara den människa jag blivit.

Man känner sig nostalgisk när man tänker tillbaka på gamla tider.