10 år är en lång tid. Vi växte ifrån varann efter gymnasiet, och idag har vi ingen kontakt alls. Jag tänker på henne ibland, och saknar kompisbandet som vi hade. Vi umgicks JÄMT, våra föräldrar till och med försökte förbjuda oss att umgås ibland. För jag var hemma hos henne mer än jag var hemma. Jag delade allt med Steffie, verkligen allt! Jag har aldrig öppnat mig för en människa som jag gjorde till henne. Det finns saker som jag inte berättar för någon, inte ens Leo. Kanske kan låta konstigt när Leo är min pojkvän och sambo. Men vissa saker vill man inte ens besvära sin pojkvän med. Saker som jag skulle behöva en vän att prata med om. Men idag känner jag inte att jag har någon sådan vän längre. Klart jag har väldigt fina vänner som jag kan prata med. Men inte på samma sätt som jag öppnade mig för Steffie.
Jag saknar det bandet, ganska ofta. Men vänner som jag verkligen trott att jag kunnat lita på har svikit mig förr, och nu mer är jag försiktig med att öppna mig och prata. Det får liksom ligga inom mig istället.
Jag trodde nästan att jag hade en liknande relation till Fanny som jag hade till Steffie. Inte lika stark som min och hennes, men liknande. Men ja, Fanny hon svek mig ju värre än någon kompis tidigare gjort. Det sitter fortfarande djupt. Jag har sagt till mig själv att hon helt är struken ur mitt liv. Men självfallet tar det tid att komma över. Jag trodde jag kunde lita på henne, och vända mig till henne så som hon fått vända sig till mig alla gånger... skenet bedrar.
Jag tänker inte säga mer om det.
Det jag ville få ut av mitt inlägg var att jag saknar begreppet "bästa vän". En kompis som jag verkligen kan berätta allt för, som jag känner alltid finns där. Inte bara på sms eller internet utan även i fysisk form och inte 10 mil ifrån. Älskade Karin, kommer alltid vara en otrolig klippa i alla väder. Men jag känner att jag skulle behöva en vän jag kan träffa oftare än 3-4ggr om året.
Men man kanske inte har någon "bästis" när man blir vuxen? Det kanske bara är något som man hade när man var liten. Är jag vuxen nu? Snart 23 år gammal och jag känner mig fortfarande som en osäker liten tonåring som är ute och cyklar i världen. Jag känner mig väldigt vilsen, väldigt ofta. Även fast jag har ett bra liv. Jag har en underbar pojkvän, tak över huvudet, ett jobb jag stormtrivs med och verkligen älskar. och jag har vänner.
Jag saknar Steffie, jag saknar vår kompis relation. 10 år är en lång tid. Jag har många fina minnen.
Jag saknar den sortens kompis-relation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar