Man låtsas inte bry sig, men det gör man!

Under hela min skolgång från mellanstadiet till gymnasiet så hade jag en vän med anorexia. Hon såg det inte själv, trots upprepade blodsockerfall, matvägran, och sociala problem (med sociala problem menas att hon inte ville umgås med folk förutom en noggrann utvald skara, var lite udda, instängd och utvecklades inte mycket på alla år). Hon var är jättefin tjej, otroligt fantasifull och med starka åsikter. Förutom sitt matproblem. Denna människa var jag bästa kompis med i tio år, och jag har så otroligt många fantastiska minnen med henne. Även fast hon tagit ut många av sina utbrott och humörsvängningar (orsakade av anorexian) så älskade jag om henne villkorslöst. Med henne har jag haft en bra uppväxt, jag har fått utvecklas i min egen takt och vi hade otroligt kul ihop hon och jag.

Trots att hon hade anorexi, så kände jag aldrig att jag någonsin tvivlade över min egen kropp. Aldrig en endaste gång. För den här tjejen pratade aldrig om sitt problem, och hon dömde aldrig folk omkring sig.

Tyvärr tappade vi kontakten efter studenten, gick skilda vägar och startade nya liv. Hon skrev till mig en gång (första gången någonsin) och erkände sin sjukdom, berättade att jag haft rätt under alla år när jag sagt att hon har anorexia. Det kändes förjävligt att ha rätt. Man önskar att man inte har rätt i en sådan situation. Men idag mår hon bra, och jag unnar henne allt! För hon är en fin människa även om hon var en udda person.

På gymnasiet träffade ja en ny vän, jag fortsatte vara vän med henne efter gymnasiet också. Denna person var dock INTE tyst om sina viktproblem. Hon hade många problem, och jag lyssnade alltid och försökte stötta. Men för första gången i mitt liv så började jag faktiskt ta åt mig. För denna person prata ständigt om sina viktproblem (hon tyckte hon var för tjock fastän att hon var smal och med fin rumpa, bröst osv.) Hon hade inte anorexia, men hon har ätstörningsbeteende, eller hade då. Allt hennes prat om detta fick mig att se annorlunda på mig själv, och nu tänker jag på det mer än någonsin. Så många brister, saker jag inte är nöjd med. Kanske var det bra att hon fick mig att öppna ögonen för min egen kropp. Fast samtidigt känns det tråkigt att ha tappat en del av mitt eget självförtroende som jag jobbat hårt för att få.
Jag klandrar henne inte för att jag tagit åt mig, det är mitt eget fel. Men när man hör om detta ständigt flera gånger om dagen så är det väll klart att man börjar ta åt sig?

Tråkigt tycker jag. Har aldrig tänkt förut att jag kanske behöver banta, och nu har jag kommit till den punkt där jag tänker göra det. Känns inte så bra. Men jag måste bli av med de komplex som jag fått.

Det är bara att börja om och jobba på det där självförtroendet som jag hade en gång i tiden!