Vart har mitt skrivande tagit vägen?

Brukade kunna skriva otroliga historier, långa, fantasifulla berättelser som inte ens jag själv visste hur de skulle sluta. Orden bara kom ifrån mina fingrar, de formade liv, drömmar, önskningar, sorger, glädjen, hopp... Var har min skrivförmåga tagit vägen? har inte skrivit en novell på flera år. Förr var detta det som utmärkte mig som person. Saknar dessa tider.
Bjuder på en gammal gammal novell jag skrev till en novelltävling en gång i tiden. 
Temat var förbjuden kärlek, fantasy

Månen lyste starkt på himlavalvet. I trädens kronor lekte vinden, viskandes från träd till träd.
En kappa fladdrar till i vinden och skrämda ögon ser sig omkring. Hjärtat bultar hårt i bröstet och andetagen ökar. Intensivt spanar hon in i mörkret. Gömmer sig hennes älskade där ute i skuggorna?
Det var nästan midnatt, de hade bestämt träff ute på en enslig plats i skogen. Det knakade under hennes fötter när hon vände sig om, känslan av iakttagelse fick henne att snurra ett varv.
”David?” Hennes röst darrade och rädslan fyllde henne. Tänk om det inte var David som gömde sig där ute i mörkret? Hon visste att de inte borde ses, speciellt inte ikväll när månen var full. Hennes älskades mörka begär var som starkast ikväll. Men hon brydde sig inte. Även om han var en mörkrets tjänare så fanns det ingen ondska i honom. Han hade tagits av mörkret mot sin vilja.
 En gren knakade till bakom henne och skräckslaget vände hon sig om. En bit bort på den lilla skogsvägen stod han, hennes älskade. Hennes hjärta tog ett extra skutt. Ikväll var han oemotståndligt vacker. Vinden lekte i hans stretiga hår och månen fick hans mörka ögon att brinna.
”Victoria.” Hans röst klingade i natten, så varm och kärleksfull. Hur kunde en sådan underbar varelse vara så ond?
”Jag har saknat dig!” Sa hon med darrande röst. Hon ville springa fram till honom och krama om honom. Men hennes osäkerhet fick henne att stå kvar.
Han började gå emot henne. Hon hade alltid förundrats över hans förmåga att röra sig ljudlöst. Hon såg på honom när han stannade framför henne. Hon trevade efter hans händer och fann dem, de var varma jämte mot hennes kalla. Hon såg upp på honom. Hans mörka ögon såg drömmande på henne. Trots att det var fullmåne verkade han ha kontroll över sitt begär av att ta henne till den mörka sidan.
”Jag skulle aldrig kunna göra så mot dig. Änglar hör inte hemma i mörkret!” Han såg djupt in i hennes ögon och kramade om henne. Hans värme och doft svepte in henne i ett behagligt täcke.
”Jag är ingen ängel, jag är bara människa.” Viskade hon samtidigt som hon kramade om honom hårt.
”Din härskare kräver att du tar med dig människor över till den mörka sidan! Hur länge tror du att våran kärlek kommer kunna hållas hemlig ifrån honom?” Hennes röst darrade, hon kände hur tårarna försökte tränga sig ut ur hennes ögon
 Hon såg på hans sorgsna ansikte. Hon kände att han granskade hennes tankar och minnen.
”Jag skulle aldrig kräva något sådant av dig min älskade!” Viskade han och lutade sin panna mot hennes, han såg in i hennes oskuldsfulla ögon. Hon undrade varför han älskade henne så mycket som han gjorde. Varför var hon så speciell? En tår började rulla ned för hennes kind och han fångade upp den med sitt finger.
Hon såg på honom igen och han fångade hennes ansikte i sina händer. Hennes kinder var rosiga utav kylan och hon förstod att han kunde se rädslan och förvirringen i hennes ögon.
”Jag vill inte leva utan dig, men jag kan inte kräva av dig att komma med mig!”
Fler tårar föll för hennes kinder. Förståelsen gick sakta upp för henne, hon hade kallats hit för ett farväl. Inte en återförening.
 Hon slet sig ur hans grepp och backade undan ett steg. Skräckslaget funderade hon över sina alternativ. Vad var egentligen David för något? Hon hade sett honom hypnotisera tonårsflickor med bara blicken och lura in dem i skuggorna för att sedan försvinna spårlöst. Var hon redo att skada andra för att kunna vara med honom? Mannen som fick hennes själ att hålla samman? Om han försvann, hur skulle hon då kunna överleva?
”Snälla älskade, gråt inte!” Hans sorg var hennes, hon snyftade ohejdligt.
”Jag älskar dig!” Fick hon tillslut fram och hon slängde sig in i hans famn.
”Jag älskar dig också!” Han kysste hennes hår och andades in hennes underbara doft.
 Hon såg upp på honom, men tvekade. Men han hade läst hennes tankar. Han lutade sig ned mot henne och lät sina läppar snudda vid hennes. Hon tryckte sig mot honom och sökte hans trygghet. Han såg på hennes tårfyllda ögon och kysste henne. Hennes hjärta galopperade. Hon lät sina händer leka i hans hår. Hans muskulösa kropp tryckte sig mot hennes. Hon visste att hon aldrig skulle överleva ett liv utan honom. Han hade präntat in en del av sig inom henne, om han gick skulle hon blöda till döds.
Han slutade kyssa henne, hon öppnade sina slutna ögon och såg in i hans vänliga ack så skrämmande ögon.
”Okej..” Viskade hon fram.
”Okej?” Han såg förvånat och skrämt på henne.
”Jag kan inte existera utan dig.” Hon höll ett krampaktigt tag om hans armar. Den kalla höstkylan kunde inte nå henne när hon var med honom. Alla bekymmer verkade väldigt små så länge de två hade varandra. Kunde hon skada andra om hon var med honom? Världen är ingen vacker plats och överallt finns ondska. Varför skulle hon vara tvungen att tillhöra de goda när det enda hon levde för fanns på en annan sida? Vem bestämmer vilka som är goda och vilka som är onda? Hon såg beslutsamt på honom.
”Ödet tog oss hit, det måste finnas en anledning. Du kan inte förändra det du är, men jag kan.” Hon torkade tårarna. Hon kunde se hur han tvekade och försökte överväga något annat alternativ. Hon undrade hur hon skulle förändras som person, han hade tagits emot sin vilja, hon skulle frivilligt vandra in i skuggornas djupa mörker.
”Är du säker?” Frågade han efter en tids tystnad. Hon nickade och han tog henne i sin famn. Hans ansikte var precis vid hennes. Hans andedräkt så inbjudande varm och hennes så isande kylig. Han tog tag i hennes armar och hans grepp hårdnade.
”Se in i mina ögon!” Hans röst var hotfull och skrämmande, så olik hans varma och vänliga. Hon tvekade av rädsla men såg sedan in i hans ögon. Hon kände sig dåsig i huvudet och det snurrade omkring henne. Hon fokuserade på hans ansikte och tänkte endast på sin kärlek till honom.
Plötsligt kysste han henne intensivt. Hon kysste honom tillbaka och kyla svepte sig omkring henne. Det började bli svårt att andas och skräcken grep tag i henne, hon ville skrika.
”Jag älskar dig!” Viskade hans sjungande röst.
”Jag älskar dig!” Svarade hon darrande. De kysste varandra igen.
Det blev mörkt omkring dem.

Skogen stod tyst och tom. En fågel lyfte från en gren. Vinden leker i trädens kronor.
Totalt tystnad.
Flickan och pojken är borta.