Men är det verkligen så fel att vilja känna sig sedd då och då? Att man vill känna sig älskad och omgiven av folk som tycker om en? Är det så fel att vilja känna sig lyckad?
Jag känner mig inte misslyckad, och inte illa omtyckt. Men ibland känner jag mig lite ensam, även fast jag har världens bästa pojkvän, och fastän att jag ständigt är omringad av människor. Men mestadels är dessa människor främlingar. Jag känner inte dessa människor än mindre känner igen dem ytligt. Det är nytt för mig att vara främlingen. Förr visste alla vem jag var, och jag kände igen de flesta, kände många.
Det är jobbigt att inte känna sig sedd, när man är van vid att vara det. Jag kräver inte att jag ska vara känd eller så, jag bara önskar att jag kunde känna fler, eller åtminstone känna igen fler ansikten.
Ha någon att vända mig till, förutom Leo.
"Bästa vän", det känns så främmande på något vis. Ibland känns till och med "vän" främmande. Jag gillar inte känslan av att vara i en stor folkmassa av människor, men ändå känna mig ensam.
Jag är visserligen ingen sån person som pratar särskilt mycket om känslor. Jag är mer den tyste personen när det kommer till känslor. Jag skriver det jag känner.
Men just nu handlar det inte särskilt mycket om det heller. Det är det faktum att det känns som att jag knappt har någon att umgås med längre. Jag önskar jag hade någon att vara med, träna med osv.
Försöker ta kontakt, hoppas att det ska leda någon vart.
Man får inte tycka synd om sig själv, för det är tröttsamt. Jag ska försöka komma ihåg det..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar