Känner inom mig att jag skulle behöva skriva något. men jag kan inte riktigt sortera mina känslor. Jag vet egentligen inte vad jag behöver få ur mig. Jag har en sån där konstig känsla i kroppen, att jag vill förmedla något. Men jag vet inte vad. Alltid när jag är trött, nej utmattad så börjar jag fundera över saker. Allt och ingenting egentligen. Tankar snurrar, timmar går.
Tänker ofta på det här året som går, vad jag hittills gått igenom. 2011 har inte alls blivit som jag tänkt mig. Jag har haft en ganska jobbig start, mitten har varit okej, men resten är ovis. Operation, sjukskrivning, pengaproblem, till någorlunda stabilitet och såklart det bästa som någonsin hänt mig (samboskap), till en framtid så ovis. Vad kommer hända för mig i fortsättningen? Nu när min tid på Coop Nära snart är över? Jag kommer knappt ihåg hur det är att vara arbetslös även fast det bara var 2 år sedan jag var det.
Jag hoppades på att aldrig behöva hamna i den sitsen igen, även fast jag borde förstått. Servus kunde aldrig erbjuda mer jobb än jag haft hela tiden. Mitt liv är annorlunda nu, och jag kan inte hålla på och ställa upp och slava för dem när jag inte tjänar på det.
Vad har jag fått ut av min tid på detta jobb? Vänner absolut, massor med underbara bekantskaper och arbetskamrater, och arbetslivserfarenhet förstås. Men annars ingenting. Trots slit har jag inte kommit någonvart, jag har bara stampat på samma plats. Samma oregelbundna tider, samma ovishet, och samma ekonomiska otrygghet.
Det har länge varit dags att säga Hejdå till denna plats. Missförstå mig rätt. Jag ångrar inte att jag jobbat här, och jag älskar det här jobbet. Jag fick upp ögonen för butiksjobb och jag älskar det. Men de kan inte ge mig tillräckligt med jobb, och därför måste jag säga adjö och söka lycka någon annanstans.
Framtiden är ovis, men det är jag ju van vid. Så har mitt liv alltid varit, oförutsägbart. Det enda jag någonsin kan vara säker på och som jag kan känna mig trygg med är Leo. Älskade, fina, underbara, fantastiska människa. Det finns inte ord som räcker till för att beskriva någonting jag känner för dig. Du har öppnat mina ögon, fått mig att se världen med andra ögon. Du har räddat mig när jag som allra mest behövde det.
Jag är tacksam, och jag älskar dig. Mer än jag tror du förstår, mer än jag själv förstår!
För dig skulle jag gå genom eld, och det har jag aldrig någonsin kunnat säga och verkligen mena!
Jag är din, och jag offrar allt för dig min älskade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar