tankespya

Ibland undrar jag varför jag ens har en blogg.
Den var från början till för att jag skulle kunna skriva av mig, sånt där som jag inte kan prata om men ändå behöver få ur mig. Men ju längre man har en blogg, ju fler hittar till den. Plötsligt kan man inte skriva vad som helst fast man egentligen vill. För det kan tolkas fel eller fel personer kan läsa. Helt plötsligt är min dagbok ingen dagbok längre. Man måste vara kryptisk med det man skulle vilja säga men inte kan säga och allt ska vara så hemligt. Man ska hinta med små texter, musikstycken eller dikter. Bara för att folk ska undra.
Jag pallar inte alla spel, jag orkar inte lägga energi på det. Min dagbok har blivit en blogg, en vardagsblogg där jag skriver saker som händer. Någon gång i bland spottar man ut sitt inre men det är inte rent och skärt från det inre, man följer spelets regler och skrapar enbart på ytan. För att ingen ska få veta exakt allt.
För på nätet finns det yttrandefrihet, men bara om man är villig att ta konsekvensen för vad man skriver.

Frågan är, är jag villig att ta konsekvenserna för att skriva exakt vad som surrar i mitt snurriga inre? Nej jag är inte det. För jag är en konflikträdd individ. Jag har många åsiker, men är livrädd för att såra. Jag vill inte skada och jag vill inte bråka. Så jag sväljer, tystnar och begraver det inom mig. Det lägger sig på hög.
Jag är en feg människa egentligen, även om jag kanske ses som rätt modig i andras ögon.
Men det är bara en fasad.
Låt dig inte luras av vad ögat kan se, för mycket döljer sig under en yta.