Känns så himla bra inom mig just nu..
Kan det vara så att saker och ting äntligen håller på att bli lite bättre för mig?
Mitt år har varit ganska jobbigt för mig, fysiskt och psykiskt. Detta gäller inte Leo eller mina vänner, utan för mig personligen. Jag har haft ont (jag har ont), jag har varit utan pengar och trygghet. Bara gått hemma och undrat vad som ska bli av mig. Men jag har börjat gå mot ljusare tider, även om det inte är så bra som jag vill ha det ännu. Jag har inget jobb i Enköping ännu. Eftersom det jag skulle ha inte var bra. Men jag kämpar vidare med det, söker och försöker. Ständigt alert efter jobb! Håller ögonen och öronen öppna. Försöker skapa kontakter.
Men min arm är fortfarande inte bra. Jag vet att det kommer ta tid, man måste ha tålamod. Men jag har fått en ny sorts smärta, och jag vet inte om det är normalt eller om det är något jag borde uppmärksamma? Men har ofta ont i min hand nu för tiden. Speciellt när jag gör vissa rörelser. Jag kan inte vrida på armen och böja upp handen, det går bara inte. Det gör för ont. Är det musklerna som försvunnit eller har det blivit något fel? Jag går ju inte till min arbetsterapeut längre, sa ifrån. Var det dumt gjort? Sa jag hejdå för tidigt?
Var ska jag vända mig?
Är så trött på ortopeder, läkare och arbetsterapeuter. Jag vill bara vara bra, vara hel. Men återigen måste man ha tålamod. Jag har inget tålamod längre!! Det försvann mellan alla inkompetenta läkare och väntetider och annat skit jag fått stå ut med det här året och förra året med för den delen!
Känns bara som att jag fått ett fult äckligt ärr som tack för all möda. Man ska inte skämmas över såna saker, men det är inte vackert, det går inte att dölja och det ser ut som ett jävla självmordsärr... jag är inte sån! Men jag ser blickar som dras ibland till ärret när jag jobbar. Vad tror de om mig egentligen?
Bryr mig inte egentligen. Men mest stör det mig själv, för jag vill inte att folk som inte känner mig ska se annorlunda på mig.Tro att jag haft ett jobbigt liv eller något. För det har jag inte. Jag har aldrig varit så deppig att jag velat avsluta mitt liv. Jag har aldrig velat skada mig själv på något vis. Ärret är något jag måste lära mig att leva med. Något jag måste komma att acceptera. Det tar tid, men jag kommer komma dit. Förhoppningsvis.
Med tiden kommer det bli ljusare, inte lika tydligt säger folk.
Jag ber och hoppas att det är sant!! För det här ärret vill jag inte vara fast med för resten av mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar