En gång i tiden var jag en sån där blyg och tyst person som knappt vågade öppna munnen.
Jag tänker tillbaka på det ibland och skrattar för mig själv. Ingen av mina nya vänner tror på mig när jag säger att jag varit otroligt blyg förut. Men det är sant. Jag var otroligt sluten faktiskt. Vågade aldrig säga något och kunde absolut inte prata med killar. Jag har kommit en lång väg ifrån den person jag var förr till den jag är nu. Och jag är otroligt stolt över mig själv. För jag har verkligen blivit den människa jag vill vara. Jag bestämde mig att när jag började på gymnasiet så skulle jag minsann våga vara mer social och våga skaffa nya vänner, jag hade ju verkligen chansen eftersom jag bara kände Steffie där.
Jag kan med glädje säga att gymnasietiden och de människor jag träffade där hjälpte mig att bli mer självsäker. De hjälpte mig att bygga upp mitt självförtroende och göra mig till en gladare och mer social människa. Kanske för social enligt vissa? ;)
Har dock fortfarande väldigt svårt att öppna mig känslomässigt för folk. Det är något jag alltid haft svårt för, då jag sett det som en svaghet att visa känslor. Jag har alltid varit en god lyssnare till mina vänner, men när det kommer till att själv dela med sig av vad som rör sig i huvudet och hjärtat så blir jag sluten. Har alltid varit mer av en skrivande person. När jag var yngre brukade jag skriva noveller och liknande för att bli av med allt som bubblade inom mig. Det var mitt sätt att fly verkligheten och att läka.
Skriver dock väldigt sällan nu för tiden. Känns som jag tappat stor del av min skrivförmåga och fantasi, allt det där som en gång i tiden identifierade mig.. känns skrämmande när man tänker på det..
Jaja,
Bjuder på ett kollage med gamla kort på mig. Min orginalhårfärg i all ära haha! Har dock fortfarande väldigt svårt att öppna mig känslomässigt för folk. Det är något jag alltid haft svårt för, då jag sett det som en svaghet att visa känslor. Jag har alltid varit en god lyssnare till mina vänner, men när det kommer till att själv dela med sig av vad som rör sig i huvudet och hjärtat så blir jag sluten. Har alltid varit mer av en skrivande person. När jag var yngre brukade jag skriva noveller och liknande för att bli av med allt som bubblade inom mig. Det var mitt sätt att fly verkligheten och att läka.
Skriver dock väldigt sällan nu för tiden. Känns som jag tappat stor del av min skrivförmåga och fantasi, allt det där som en gång i tiden identifierade mig.. känns skrämmande när man tänker på det..
Jaja,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar