Nattblogg.

Hur kommer det sig att när man till 100% behöver stöd och tröst och kanske en liten kram, så är det bara djuren som finns där och stället upp och tröstar en?


Hade verkligen behövt en kram idag, ett förstående ord och lite tröst. Men istället sitter jag ensam på golvet i hallen och gråter med min skadade, älskade, fantastiska misse i knät. Det är konstigt att när man verkligen önskar att någon ska se ens smärta, så är det djuren som kommer. Inte ens den person som jag verkligen hade hoppats skulle förstå, och kanske trösta mig lite, verkar förstå, eller kanske bara inte vill förstå. Jag vet inte. Kanske är det bara jag som tycker synd om mig själv eller något. Men allt verkar gå åt skogen just nu. Jag längtar hem till min mamma. Jag saknar att bara kunna gå över till henne när man är ledsen och behöver prata.


Minns inte när det gjorde så här ont i mig sist. Minns inte när jag grät så här mycket i tystnad sist.
Försöker hålla tårarna borta. Det är för sent nu.