Tror inte jag på riktigt insett att jag flyttat till Enköping. Jag tror att mitt inre ser det här som en jättelång helg. Omedvetet refererar jag Fagersta som hemma. Fastän det inte är mitt hem längre. Det känns konstigt och lite sorgligt att inte ha mamma och bror som granne längre, och det känns nästan skrämmande att inte kunna gå till Servus och busa med Fia längre. Är det okej att ha lite "hemlängtan"?
Att flytta hit känns som ett otroligt stort steg för mig. Missförstå mig inte, jag trivs superbra i Enköping.
Men jag är också en person som hatar förändring, som är livrädd för det. Jag är en rutin och vane-person. Jag håller hårt i det jag känner till och det som är "hemma".
Det kommer ta lite tid att anpassa sig, och få detta att kännas som "hemma" på riktigt. Jag vet att jag kommer trivas, och det gör jag redan. Men det jag ville säga bara är att gamla känslor dör långsamt, Fagersta har alltid varit mitt hem, och nu bor jag inte där längre. Min familj bor där, många från min släkt bor där och många av mina vänner. Allt som förut varit så självklart är inte det längre. Det ÄR skrämmande. Jag tycker det.
Men som sagt, det är en vanesak. och jag kommer vänja mig.
Jag behöver lite tid bara...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar