I morgon är det dags. Shit jag flyttar i morgon.
Det är inte förrän nu jag på riktigt inser att jag ska flytta till Enköping.
Jag ska lämna min kära lilla stad, jag kommer aldrig mer bo i den här lägenheten. Mitt hem i två års tid. Fagersta, mitt hem i 13 år om inte mer??
Känns så hemskt när folk kommer fram till mig och säger att de kommer sakna mig. Det känns helt plötsligt jättejobbigt att flytta härifrån. Det skär i mitt hjärta! Jag vill inte lämna er! Men jag måste.
Tidigare har jag inget annat än velat flytta härifrån. Jag har känt mig kvävd av denna stad, och jag har känt att jag inte kan utvecklas. Men nu känns det jättejobbigt. Förstå mig rätt, jag vill fortfarande flytta. Vill ju flytta ihop med Leo och börja vårat liv tillsammans.
Men det känns skrämmande att lämna allt jag känner till bakom mig. Den här lägenheten har varit min tillflykt, mitt hem. Denna stad har varit mitt hem sen jag gick på mellanstadiet.
Jag flyttade härifrån när jag började gymnasiet, men jag kom tillbaka igen, och nu ska jag återigen härifrån.
Det har inte känts på riktigt förrän nu.
Gick runt i stan idag, och framför allt runt Eskiln, och försökte föreställa mig att jag inte bor här längre. Det gick inte!! jag fick rysningar bara jag tänkte på det.
Sen fick jag världens finaste mejl av min älskade Fia idag. Älskade, Älskade Fia du är så värdefull! Glöm aldrig bort det, och jag kommer sakna alla mina vänner, min familj, min lägenhet, naturen, mina gamla löparrundor, alla minnen jag har från denna stad. För här är jag uppväxt. Här har jag levt hela min barndom i princip.
Gud detta inlägg kan bli hur långt som helst.
Bäst att sluta här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar