Nattblogg.

Det värsta som finns är att nattblogga. Jag vet det, men ändå sitter jag här.

Jag önskar att jag vore bättre på att dela med mig av mina känslor. Det finns så mycket inom mig som pyr under ytan. Det som skrivs i bloggen är oftast bara skrap på ytan, lite små irritation, frustration,  nångång jag blivit småledsen eller liknande. Annars är det alltid samma glada person.

Jag låter det bubbla inom mig, förvirran, förtvivlan, avundsjuka, svartsjuka och självklart irritation över idioti. Men istället för att säga vad jag verkligen tycker så håller jag min mun stängd. 

Att tala om känslor har blivit ett tecken på svaghet för mig under åren. Varför? Det har jag inget svar på, och det gäller bara mig. Inte andra. Det bubblar och pyr inom mig. Men jag gör ingenting åt saken. Jag vill verkligen kunna öppna mig och berätta precis allt jag känner. Men jag är inte redo ännu, svaghetskänslan finns fortfarande inom mig. 

Självklart beror det på osäkerhet och tidigare dålig självkänsla. Jag har vuxit otroligt med åren. Men en gång var jag otroligt osäker, att fatta beslut var det värsta jag vet, och är fortfarande något jag har svårt för.

Jag vill ha facit innan jag ens fått en ekvation som behövs lösas!

Men jag försöker bli bättre.

Det går långsamt, men sakta men säkert så går jag framåt.